Jag satt häromdagen och läste min tidning
en dag som så många förut
jag tänkte på alla dom drömmar man drömt
som en efter en har tagit slut
Då såg jag en bild av en flicka
med en skadskuten kråka i famn
hon springer iväg genom skogen
så fort som hon någonsin kan
HON SPRINGER MED FLADDRANDE LOCKAR
HON SPRINGER PÅ TANIGA BEN
HON HOPPAS OCH TROR OCH HON BÖNAR OCH BER
ATT DET INTE SKA VARA FÖRSENT
Flickan är liten, hennes hår är ljust
hennes kind är så flämtande röd
kråkan är klumpig och kraxande svart
om en stund är den alldeles död
Men flickan, hon springer för livet
hos en skadskuten kråka i famn
hon springer mot trygghet och värme
för det som är riktigt och sant
HON SPRINGER MED TINDRANDE ÖGON
HON SPRINGER PÅ TANIGA BEN
FÖR HON VET ATT DET ÄR SANT, DET SOM PAPPA HAR SAGT
FINNS DET LIV ÄR DET ALDRIG FÖRSENT
Jag började darra i vånda och nöd
jag skakade av rädsla och sckräck
för jag visste ju alldeles tydligt och klart
att det var bilden av mig som jag sett
Mitt hopp är en skadskuten kråka
och jag är ett springande barn
som tror det finns någon som kan hjälpa mig än
som tror det finns någon som har svar
JAG SPRINGER MED BULTANDE HJÄRTA
JAG SPRINGER PÅ TANIGA BEN
JAG BÖNAR OCH BER, FAST JAG EGENTLIGEN VET
ATT DET REDAN ÄR ALLDELES FÖRSENT
