när jag var yngre, jag trodde jag var osårbar
jag byggde mina slott och gick mina egna vägar
alltid säker på min sak
jag trodde varje väg var rak
men se på mig nu det har gått några år
och det har hänt så mycket konstigt
som jag inte förstår
jag går här som ett utropstecken
på människors passivitet
och hur lite vi bryr oss
hur lite vi vet
lyckan är som en dröm vi jagar,
fixerade av det som behagar
det finns alltid nån ny profet
som ska lära oss sin hemlighet
men jag, jag behöver ingen
jag vill ingen ha
ingen man kan tala om för mig
vem jag är och hur jag ska vara
se på mig nu det har gått några år
det har hänt så mycket konstigt
som jag inte förstår
jag sitter uppe sent fast jag inte borde
vad är det som håller mig vaken
är det det jag gjort eller det jag aldrig gjorde
en strimma ljus genom fönstret, den får mig att vakna
i detta hus har jag lärt mig att sakna
så jag åker in till stan, där kan jag gå omkring
se på alla människor och göra ingenting
och se på mig, kan du se att det gått några år
all denna galenskap som vi lär oss leva med
jag känner att den sliter på mig och bryter ner
