Det var vindstilla, jag såg ingen himmel, ingen måne i natt
Dimma i luften, nånstans i fjärran hördes ihåliga skratt
Det kringresande tivolit, hade gett sig i väg och snabbt lämnat stan
Dom tog sitt rostiga swingoplan och for iväg i en spräcklig och tung karavan
Torget var öde och tomt, bara papper och tomglas och krossat porslin
Vid vändkorset satt en gammal man han sa,
är det du som är han och tog en klunk Eau de vie
På hotellets dörr satt en papperslapp, stängt för säsongen, gå härifrån
Jag försökte ringa någon, men telefonen var trasig, bara en sprucken ton
Pärlemor, ge mej tillstånd att drömma där ingenting gror,
pärlemor, jag hoppas och tror
Han stod på tröskeln i dörren, och såg ut som Rita Hayworth i Gilda
Jag sa varför, varför, varför, varför, hon sa, fråga istället om vi jämt skall förbli blinda
Hon var allt jag behövde, då, jag satte mej tätt intill
Jag försökte andas, andas så djupt som, lungorna vill
Det var någonting med henne som gjorde mej försvarslös,
som gjorde ödsligheten så angenäm
Som när man strövar vilse i ett barns hjärterum, och står vid en plötslig fontän
Och pojken som en gång var jag, satt på ett tak och såg allting, han grät
Med en brunn av tårar, han hade blå serpentiner av saknad, i knät
Pärlemor, ge mej tillstånd att älska där ingenting gror,
pärlemor, jag hoppas och tror
Jag vet inte vad som hände, jag måste somnat en stund
Någon slickade min kind och jag vaknade, det måste varit en hund
Och det var ännu en ny dag, ännu en månad, ett nytt år
Nu väntar jag på att snön ska falla, och täcka över alla synliga spår
Pärlemor, ge mej tillstånd att leva där ingenting gror,
pärlemor, jag hoppas och tror
