Jag sitter vid stationen och ser alla tåg som går förbi
I fönstren sitter människor som blickar ut över stan jag lever i,
men ingen kliver av, bara det sista av sommarn som faller i stilla mak
Dagarna kommer och går, precis som dropparna mot stationens tak
En dag ska jag rycka upp ankaret som håller detta skepp i sin hamn,
bara släppa taget, driva med vågorna, dit ingen känner mitt namn
Jag ska gå, längs nio broars väg
Jag lämnar allting bakom mej, längs nio broars väg
Jag vet att jag lever då, längs nio broars väg
Ingen tid att ångra sej, längs nio broars väg
Jag gör samma saker var dag som jag alltid gjort,
kör Kungsgatan ner och sen kör jag tillbaka lika fort
Dessa gator är fyllda av blinda, alla är dårar utom jag
För jag, bär leopardens hjärta och jag väntar på den dag
Den dag jag ska rycka upp ankaret som håller detta skepp i sin hamn,
bara släppa taget, driva med vågorna, dit ingen känner mitt namn
Jag ska gå…
Jag blir så rädd för alla år som gick,
för jag vet jag inte tillhör detta ögonblick
Jag tänker inte vänta på min räddning som en strandsatt på en ö
Jag tänker inte gå här färglös kanske suddas ut och sen dö
Jag ska söka nåt värt söka efter, någonting som är jag
Jag ska lämna sarkofagen där min tvilling är begravd
Så jag bränner alla kartor jag har, dom gäller inte mer,
bara dom som jag ritar själv, bara det mina ögon ser
En dag ska jag rycka upp ankaret som håller detta skepp i sin hamn,
bara släppa taget, driva med vågorna, dit ingen känner mitt namn
