I förra veckan torrlade dom dammen, igår föll den första snön
Inget är sig likt sen Sammi försvann, sen han slängt alla sina stenar i sjön
En ful fet måne har hängt sig i trädet, jag känner mej likadan
En övergiven sko ligger lerig i rännstenen, det luktar rök över hela stan
Jag vandrar längs Strandgatan, mot Mikaelskapellet, i en tystnad som ingenting alls
Potatisgubben står med sin fackla i handen, och en repstump runt sin hals
Han säger, snart ligger allt under vatten,
Och jag ser allt det som jag äger, allt det som jag hållt i så hårt,
ligga som vrakgods på stranden, jag håller mitt hjärta i handen, i väntan på vågorna
I Ritas butik är det öppet om natten, ja hon är alltid där
Hon ger mej något ur en dunk, som hon påstår är konjak, ja, jag vet inte vad det är
Hon grabbar mej hårt om min arm när hon viskar
Det som varit kommer aldrig igen, så beväpna dej med vingar och slipa ditt hjärta
Det är dags att fara vilse min vän, skynda, innan det är försent
Och jag ser allt det som jag äger, allt det som jag hållt i så hårt,
ligga som vrakgods på stranden, jag håller mitt hjärta i handen, i väntan på vågorna
Nu sitter jag vaken, som skyddad av mörker, flera mil och år därifrån
Det går en gråt omkring, på gatan utanför fönstret
Som en gast från förr, en förlorad son
Jag skriver en rad, som ett brev eller dagbok,
och två ord sticker som neon eller guld
faktiskt dom enda ord jag skrivit, jag vet inte varför
Det enda ansvar och det andra är skuld
Och jag ser allt det som jag äger, allt det som jag hållt i så hårt,
ligga som vrakgods på stranden, jag håller mitt hjärta i handen,
och det rör mej inte längre, när jag tänker på dom år som gått
är det som om jag aldrig förstått, som om ingenting betyder nåt, i väntan på vågorna
Det som varit kommer aldrig igen, dags att fara vilse igen
