Det är bara genom dimmor som jag går
Det är alltid dagen efter, och nästan alltid lika långt till vår
Inga golv är riktigt plana där jag står
och ingen verkar bry sig om,
hur man i själva verket mår
Så det är bara å gå på som förrut
å inte stanna eller se sig om
Ja det är bara å stå på å se ut
som om man glömt varifrån man kom
Men om det finns en enda gud som är värt sitt namn
då för han mej i hamn om jag går på grund
men om man sjunker har man i och för sig
haft en å annan lite flummig stund.
Å det är bara genom tårar som jag ser
att hela bandet flyr till landet genom mina bullriga kvarter
å jag ligger ofta sömnlös där och ber
att jag ska få en schysst idé om,
hur man ändrar det som sker
