Joey Killer, våldets gud, ett heavy metal freak.
som ruskar så sexigt med håret på scenen.
Spottar fräser på sin publik.
Men allra ballast är han när han juckar i sin
noppriga trikå.
Han spelar på guran med tunga och tänder.
Ålar på golvet, trippar på tå.
Han ylar som en skadad svan.
En låt om när han skövlar stan.
Men mitt i den sången hörs från sceningången.
Hallå, hallå, hallå, hallå Joey.
Och där står mamma med bullar och rykande choklad.
Hon kramar och gullar, ser till att han mår bra.
Ingen, så smart ser så klart.
Oh oh oh för mamma vet bäst vad sin superstar vill ha.
När han sen ska ut på dyr fyrtiolångtradars turné.
Med sin Butteriksimagé, hetsa små pojkar så dom
kissar på sig när han gör entré.
Genom eld och blixtar låtsas påtänd.
Går han upp i en slottsruin.
Sen i ett laserrökfyllt extranummer nackar han
höns med giljotin.
Sen flyr han stället som ett skott.
Byter sin mick mot tummetott.
Somnar som i trans drömmer om ett fans, som ropar
Hallå, hallå, hallå, hallå Joey.
Refr.
Och där står mamma...
När hans stjärna dalat.
Och rösten mist sin ton.
Känns det bittert deppigt bli en vanlig grå person.
Roine Blom från Furuvik.
Utan nån hit och utan publik.
Men mitt i den gråten hörs den gamla låten.
Hallå, hallå, hallå, hallå Roine.
