Nu ser vi på ett dunkelt sätt
och så som i en spegel
men då ska vi stå ansikte mot ansikte med allt
och elden rasar hänsynslöst
nu brinner mina segel
och varmed ska jag segla då
när jag förlorat allt
Min hand är tom och över ängen
vilar gryningsdimman
fyll mitt kärl för jag är tom
sen hundratusen år
vad hjälper det att minnas
den allra sista strimman
som for över din panna
som en glödgad meteor
Din arm är stilla
andedräkten flyger genom vinden
den fladdrar genom kosmos
som en duva med ett brev
och vintergator viskar till varandra över kinden
din kropp är som ett fartyg
som har fastnat på ett rev
Det är så tomt i tankens hus
en saknad fyller rymden
en doft av sorg som en komet
ur rymdens öde hed
och skulle solen stiga upp
så höj din hand och skym den
för här på kyrkogården
vill jag sakna dig i fred
Det sägs att vi en vacker dag
ska tala med de döda
där deras själar skimrar
som hos oss en ädelsten
det sägs att barnen
som ju kommer hit med sådan möda
kommer från de dödas land
till vår teaterscen
Det sägs att vi har levt förut
och lever gång på gång
och mellan liven vistas
i den fria tankens värld
det sägs att livet är
som en fortsatt följetong
med möten och med avsked
under utvecklingens färd
Jag gömmer våra samtal
jag tar ut en annan bäring
och Nikodemos kom till Jesus
hemligen en natt
för svinen tuggar pärlor
utan att få någon näring
jag döljer våra tankar
som man gräver ner en skatt
Och du som hittar kartan
med ett kryss där skatten ligger
betänk dig mycket noga
om du söker efter Graal
den döde och den sjuke
och den fattige som tigger
möter du på vägen mot odödlighetens dal
