Jag har bränt alla skepp, jag har stuckit i brand
alla fartyg som kastats mot kusten
det är åter den brända jordens taktik
jag är fri som en herrelös hund
Så räck mig en bägare gift, jag ska tömma den snabbt
om du finner det klokt
framför mig ligger en hel kontinent
jag ska glömma allt vad jag gjort
Jag ska bygga en stad, jag ska schakta en väg
jag ska mura skön katedral
och varje sten är av genomlyst glas
och luften där inne är sval
Vi rider längs bergskammars taggiga fingrar
och genom en sovande dal
när kvällningen kommer då når vi ett värdshus
och där ska det börja en bal
Och traktens vackraste kvinnor är där och jämväl de skönaste män
den kvinna jag dansar med doftar jasmin
och jag märker att hon är en vän
Det kan hända att jag är den fulaste fisk från utmarkens torraste slätt
men hon fuktar min mark och hon faller som regn
över öknarnas nakna skelett
Vi drar oss tillbaka till rummet jag hyrt
och luften den skimrar och darrar
det tycks som om stormen där ute bedarrar
och som om det bara var vi
Och tanken och tiden och rummet förtätas och flyter in i varann
och ingen kraft är starkare än den som kallas för vänskapens band
Och det som en människa ytterst kan ge är ljus från sitt innersta rum
då lyser en fladdrande lykta genom snöstormens rykande skum
När morgonen kom var hon borta och ingen förstod vem jag talade om
och sen drog vi vidare inåt i träsklandet
varifrån sagorna kom
