August Strindberg och Wilhelm Reich drar rickshaws i Paris
för den franska revolutionen fick dom betala ett skyhögt pris
det blev den borgerliga överklassen som tog hand om det nya riket
medan liket ännu låg ångande varmt och i skydd av det sista skriket
Röda nejlikans verkliga ansikte spökar i nattens ljus
den klasslösa humanismens idé är den bara ett tillfälligt rus
som domnar och somnar i stridens hetta och vaknar i dödens köld
när medkänslans blomma skrumpnat ihop till en cancerböld
Ur arbetarklassen kom du en gång och din far han var kommunist
och vad har det blivit av dig min vän om inte en nihilist
inga eviga sanningar tror du på varken röda eller blå
och själva det skälvande livet är inte mycket att hoppas på
I skogen skriker en myling efter hämnd på en hjärtlös mor
och i rymderna rullar åskan och det blixtrar från guden Tor
och jättarna faller som käglor och det brakar av död och hat
men ingenstans finns någon skyldig och till sist blir du desperat
du vrålar i vild förtvivlan efter kärlek du aldrig fått
men raffinemanget går vidare här i Kafkas förtrollade slott
jag kan inte se någon väg ur den fälla du oförskyllt hamnat i
du lär få dö likadant som du föddes och aldrig bli riktigt fri
Alla dessa år av bitterhet och buttert grubbleri
alla dessa sjuka tankars flykt i fruktlöst drömmeri
alla dessa långa mil du strök som ensam varg i veum
alla dessa dammiga mumienätter i Sigmund Freuds museum
har det inte tjänat något till, var allt förgäves gjort
om du vill ha den frågan besvarad så får du fundera fort
för verkligheten förvandlas i en accelererad takt
att eftertankens blekhet är krank är inte för mycket sagt
Nå, vad ska vi göra med din förlamning och ditt självförakt
din dragning till det som är abstrakt och din längtan efter makt
jasså, själv har du inte tänkt att göra ett endaste skit
annat än att sätta dig på tunnelbanan och åka till Baker Street
där sitter Sherlock Holmes och spelar fiol i sitt ungkarlsrum
samtidigt som han tankfullt röker en pipa opium
det är regn och dimma i London den mörka höstkvällen knackar på
du lägger fram ditt fall lite kryptiskt och hoppas att Holmes ska förstå
han suger förstrött på sin opiumpipa och ler lite grann i mjugg
Dr. Watson förklarar förbluffad att han inte fattar ett dugg
då skrockar Holmes och säger: "Min käre Watson, har du inget lärt
av alla våra fall tillsammans? Det här är ju elementärt!"
Sherlock Holmes tar pipan ur munnen och knackar den mot ditt bröst
och stirrar dig stint i ögonen och säger med hånfull röst:
"Du kan ta dina pissproblem och stoppa upp dom i din häck
jag har viktigare saker att göra än att peta i din träck
Carl Jonas Love Almqvist var här för bara några timmar sen
jagad av borgarnas maktapparat och med nerverna på spänn
etablissemanget hatar honom för hans heta drömmars skull
och har sedan länge velat se honom lagd i gravens mull
han hade blivit för obekväm och oskadliggjordes till sist
man fick honom misstänkt för giftmordsförsök på en utlåningskapitalist
nu satte han in mig i fallet på några rasande röda sekunder
och mumlade sen någonting om det europeiska missnöjets grunder"
Uppifrån har du hunsats och kuvats men underifrån ska du slåss
utifrån har du bundits fast men inifrån kommer du loss
du flyr längs hemliga stigar och hamnar långt bakom fiendens linjer
och börjar varsamt handla och se med den klarhet som sanningen inger
Nu börjar dansen och Sherlock Holmes spelar upp på sin spruckna fiol
vi tråder en långdans i fiendeland under sanningens brännande sol
alla hjältarna slocknar inför denna sista fantastiska tid
vulkanerna vaknar till liv och de namnlösa samlar ihop sig till strid
Så drar vi till kamp, inte för att vi vill, men vi har inget annat val
vi vet att historien står på vår sida, än sen då, den trösten är skral
vår förtvivlan är nu, och vår osäkerhet, vårt tvivel på resultatet
så länge cykloperna lever och frodas så lever ju också hatet
