Jag är en av dom som slavar på kung Keops pyramid,
det är vi som jobbar nere invid foten.
Vi sliter och vi svettas för att inte tappa tid
och det är synd om dom som inte fyller kvoten.
Har man en gång kommit hit
blir man aldrig mera fri,
om man slutar här, så slutar man i gropen.
Men om kungen sägs att han är son av solen.
Bakom femton dubbla reglar, bakom femton dubbla lås
håller rikedomen hov i maktens salar.
Här finns ingenting som hotar, här finns ingenting som stör.
Här är tankarna och rummen lika svala.
Och om någon måste dö
eller några ska ha spö
finns det andra som kan verkställa besluten.
Hit hörs aldrig ångestropen eller tjuten.
Men när natten blir lång
brukar vi sjunga en sång,
som dom, som styr oss kan höra i vinden.
Om ett folk som levde en gång,
som ville bygga ett torn,
som skulle räcka ända upp till himlen.
Men ju högre man kom
ju mera skiljde sej dom
som bodde där uppe ifrån dom andra.
Och till sist blev tornet så högt,
att dom där uppe och nere
inte längre förstod varandra.
Och då rasade tornet samman.
Så det verkar som om om det i varje tid och i alla sortes folk
finns några som vill skapa pyramider,
där dom själva sitter överst och har makten i sin hand,
medan dom som lever nedanför dom lyder.
Men om dom där uppe i det blå
inte längre vill förstå
utan föraktar alla dom som ger dom mat,
ska pyramiderna till sist bli deras grav.
