När värmen vibrerar i det ljuvliga Provence
då finns vi, som vanligt, ner' på Henry's Bar i Vence.
Vi njuter siestan vid en iskall halva vin
och inväntar tåligt den betagande Christine.
Därinne hörs ropen från ett märkligt klientel:
Dom Snälla Förlorarna i livets eget spel.
Här häckar konstnärerna och hororna i sta'n,
här sitter bohemerna och flummarna på rad
Här lever man med varandra, vid sidan av alla andra.
Här söker man livets rus till dagens lägsta pris.
Här ställer man inga frågor, här delar man samma plågor.
Här är varje njutning kanske livets sista spis.
Vi sneglar förstulet ut mot torget då och då.
Vi känner så väl till vilken väg hon brukar gå.
När klockan slår fyra bjuder Henry själv på vin.
Då är det snart dags för den bedårande Christine.
Och plötsligt så tystnar vrålen, och plötsligt så dämpas sorlen,
och alla förlorarna går ut på trottoar'n.
Där skrider hon fram i vimlet, som nedstigen från en himmel,
det vackraste av dom alla: Drottningen av Vence.
Hom samlar förnödenheter i sin bruna korg,
och sakta förbleknar stadens färgsprakande torg.
Då nicker vi mot varann och höjer våra glas.
Snart är det vår tur, snart har vår drottning handlat klart.
Så vänder hon sej mot baren, och ser oss på trottoaren,
och ger oss ett leende som ingen annan har.
Då skriker vi ut extasen, och krossar dom tomma glasen,
då vet vi att också denna afton kan bli bra.
