För dom som tappar taget i livets karusell,
och som får sno för att få trygghet, är lösningen en cell.
Och lider man av cellskräck är pliten go och snäll;
Ja, han har klara instruktioner, han har utbildning i vård,
Jå han kan dom rätta greppen när tvångströjan ska på.
Och är man ändå inte tacksam finns det sprutor man kan få.
Ja Doktor Hjälplös är feg,
så han läker ett symptom, för själva sjukdomen
den vill han inte bota.
Och dom som slängs ur skolerna, till en framtid utan jobb,
för att maskinerna tar över så att tempot kan dras opp.
För att det lönar dej för herrarna på samhällsstegens topp,
ja, dom får fly från tristessen, med thinnerrus och braj,
och driva runt på gatorna tills snuten gör en rajd
och hugger dom på sex timmar för att snuten själv är skraj.
Ja, Doktor Hjälplös...
Men fast lagboken blir större, i takt med vår misär,
är den som alltid själva måttet på vår rättvisa.
Ja, den är lika jävla rättvis nu som i Paris för längesen
där alla fängslades som bodde under broarna.
Men om man tror att infektioner kan botas med bandage
är man lika dum som strutsen, när skräcken griper tag;
För med huv'et under sanden är man oskyddad där bak.
Ja, Doktor Hjälplös...
Och i förorternas tysta köld, där betongen gör en stum,
och där dörrkedjorna vittnar om vår ensamhet,
ja, där står dom gårdar som ännu finns kvar till tjänst med vita rum
belamrade med juke-boxar och flipperspel.
