Där satt hon i månskenet blek och ensam i gränden bland lera och sten.
I slitna kläder och med håret på ända och med nakna blåfrusna ben.
Hennes ögon stirrade rakt genom mörkret mot muren mittemot,
hon viskade stilla med trasiga läppar " Oh gud vad har jag gjort ".
Välkommen hit min unge man ni har väl inte gått fel.
Ni ler så förnöjt fast ni står här i sörjan men ni har kanske druckit en del.
Jag ser på ert ansikte och era kläder att ni inte alls hör hit,
era kläder är nya, era skor är så fina och er hy är så vacker och vit.
Varför sitter du här på marken och fryser sa jag och vinglade till.
Jag ser ju att du darrar och själver och ryser, är det verkligen detta du vill.
Jag känner ett ställe dit vi kan gå, jag är lika ensam som du,
fast jag har pengar och du ingenting så är vi tillsammans just nu.
Oh där tar du fel min unge vän, jag är inte ensam bara kall.
Det finns många som har lika lite som jag och en del har ingenting alls.
Nej, jag sitter på marken för att benen är trötta och jag själver mest av gråt,
men sorgen jag känner och värken i kroppen kan inga pengar kanske göra nåt åt.
Så jag satte mig ner på marken brevid och hon var vacker och vän som ett troll.
Och T-banan stängde och vi hörde sista tåget, ta av och försvin här på håll.
Jag somnade under den stjärnklara himlen och när jag vaknade hade hon gått,
men i handen höll jag en liten bit papper med kvinnans adress som jag fått.
Nu är jag tillbaka där jag hör hemma i mitt åtta kubikmeters rum.
Och nu är det bara väggen som möter min stämma men betongen är döv och stum.
I dag tog den frihet jag stal mig slut efter tio dar i snön,
Fyra par hundar och nio pistoler kom när jag sprang över sjön.
Så nu sitter jag här utan solen, stjärnor och klockan kan va vad som helst.
Och jag tänker på kvinnor och på brännvin och jesus, på Lenin och på Marx och manifest.
Och jag tänker på lagen som låter en utslagens liv bara rinna ut,
När den samtidigt skyddar förbrytarna som snart ser till att vår luft tar slut.
Jag har stulit och rövat och rymt och blitt fångad, därför sitter jag här.
Medan dom som har lurat sitt folk på miljoner, lever i baser och berg.
Men jag tänker rymma sen länge jag lever, man kan inte bo som en hund,
och det kommer en dag då sanningen segrar så sant som att jorden är rund.
Förr när man inte var stämplad som farlig, fick man ibland komma ut.
På gården och tala med dom andra och enas kring nya beslut.
Men har man svikigt förtroenden så många gånger som jag har hunnit med,
då är det säkrast för landet och för gud och för kungen att man håller sig i avskildhet.
Jag funderar ibland över dom som har medel att betala min mat och min säng.
När så många av dom som släpps ut härifrån så snart är tillbaka igen.
Hur har dom mage att kalla det vård när man tvingas att leva ett konstgjort liv,
vad dom egentligen menar med återanpassning när man förnedras här hela ens liv.
När man sitter som jag då har man all tid i världen att tänka på,
att trots att man lever sitt liv i en bunker så finns det alltid en chans att gå.
Och det räddar förståndet att man lever med känslan av att snart kunna slå sig fri,
men hur kommer det att gå när någon bestämmer att nästa gång tar dom ens liv.
Jag talar ofta om revolutionen, i mina brev till dig.
Och jag jobbar så gott jag kan för att få dom andra att ena sig.
För vi är ju ändå av samma slag både arvbetare och tjuv,
vi är alla förtryckta av dom som har pengar men hämden blir dubbelt ljuv.
Men nu lämnar jag dig du min fattiga kvinna som är min enda tro.
Fast jag knappast vet vem du är eller liknar så känner nån till mina ord.
Det är svårt att nå dig när jag är ute, ja det är svårt att hinna fatt,
om du inte längre vill ha mina frågor så ge mitt brev till nån annan.
om du inte längre vill ha mina frågor så ge mitt brev till nån annan.
