Hon står där, på verandan, som så många gånger förr,
och ser hur solen sänker sej mot vattnet.
Hon öppnar båda dörrarna och släpper in den bris
som svalkar och förebådar natten.
Hotellet ligger öde sen många, långa år.
Hon blundar och hon tänkar på hur det var igår.
Om natten kommer minnen som hon gärna manar fram.
Då drömmer hon sej bort och börja nynna:
Dansa, dansa, du som är ung, i afton är du röd.
Bjud upp, mitt barn, ge hals och sjung, i morrn kan du va död.
Herrena behöver dej nu, ikväll har du ett pris.
I gryningen kan allt va slut, dom leker med ditt liv.
Hon tänker på den tiden, innan bruket lades ner,
då arbetarna kom för lördagsdansen.
Då brännvinsglasen gnistrade av hundra tända ljus,
och jäntorna var där från hela trakten.
Hur hon gick där, mellan borden, hela kvällen och såg till
att gästerna fick mat och dryck och inte ilskna till.
Hon kände dom så väl, när hon sa till så blev det lugnt.
Det var som hon vore deras mamma.
Så kom den bittra stunden, förbannelsens minut,
då brukspatron våldtog hela trakten.
Dom stod där, vid fabriken, när maskinerna bars ut.
Dom stod där hela dan och halva natten.
Så tystna hennes tempel, och ljusen blåstes ut,
och folket drevs ifrån den plats där jobben tagit slut.
Men då och då, när sommarvinden smekar som ikväll,
så står hon där och nynnar på sin visa.
