Far och mor i grinden
När jag kom och tog farväl.
Bilden av dem bär jag i mitt hjärta och i min själ.
Varje natt far jag tillbaka
och vägen blir allt längre
till landet långt bort och länge sen
Där vi gick så tätt tillsammans i skymmningen
som fästfolk under ungdoms åren
Ljusa kvällar om våren
Sorgen som jag känner den kan ingen här förstå.
Herre tag mig åter, låt mig se det jag saknar så.
i min tanke far jag ständigt tillbaka
men jag når aldrig landet långt bort, och länge sen
där vi viskade tillsammans i skymningen
på bänken invid törnrosnåren.
Ljusa kvällar om våren.
K:
Om du vill att Gud ska flytta
dig tillbaka till Sverige.
Ja då sträcker jag ut armen,
håller kvar dig hos mig.
Kr:
Så du hörde vad jag bad om?..
K:
Jag har frågat mig länge,
vad du saknar och nu vet jag
att du längtar tillbaks
Jag har spart nånting
som jag vill du ska se.
Kr: längtar aldrig du liksom jag efter vårt gammla hem...
Båda: ...och våra kära...
K:
Någon gång kan det hända
men de här får mig att minnas varför vi gav oss av.
Kr: Annas gamla kängor
K: Våra barna ska tacka
oss två en gång Kristina
För att vi tordes flytta
Kr: Du menar det?
K: Jag har ett förslag
som jag tror kan trösta dig lite grann
Jag tänkte be att din far skickar hit
några kärnor från apeln därhemma vid
Här kan du sedan plantera ett träd.
Det blir din egen apel.
K: Våra barns ska alldrig känna längtans vånda och ve.
Inga klara syner från mitt förgånga ska doms se
De ska aldrig fråga sig om det knoppas eller blommar
I landet långt bort, och länge sen
Inte höra ljud av skratt i symmningen
Som ekon i från barndomsåren
