Han kom med mig
när jag drog bort den våren
som en hund följde han mig tätt i spåren
jag var glad åt hans sällskap
när jag sökte guldets land,
men Kristina,
guldet blev till sand
Vi slet ont
ja, allt gott fick vi försaka
Ofta grät han och bad,
ta mig tillbaka
Men jag vägrade alltid,
fast jag tvekade ibland
Ååå Kristina,
Guldet blev till sand
Han som var min kamrat
han trodde mitt ord
fast jag redan då
såg att längst denna väg
fanns knappast det jag ville nå
över prärien kom vi till en öken
vi gick vilse och började se spöken
man hör vatten som pålar
när ens huvud står i brand
Ååå Kristina,
Guldet blev till sand
Jag som var hans kamrat
jag tog honom över land och hav
öken vinden har höjt
ett täcke över hans tysta grav
Ur en stinkande källa
drack han vatten, han blev sjuk
och gick bort från mig den natten
när hans blick hade slocknat
då blev klockan ur hans hand
Ååå Kristina,
Guldet blev till sand
Ååå Kristina,
Guldet blev till sand
