När de är match då bär jag aik-emblemet närmast hjärtat.
Ett lag att dö och strida för, det har jag alltid känt att det är värt att som sist när vi rök ihop med supportrar till det andra laget, några sprang, men jag stod kvar och
stod upp för gnaget.
Sen blev det rättegång och jag kom klädd i det finaste jag ägde.
Min matchtröja såklart för jag visste hur tungt bevisen vägde.
En åklagare sa: det var ju du som slog det första slaget.
Jag svarade: än sen,
jag stod upp för gnaget,
men då brast han ut att skulden helt var min, han skrek att jag, ja, jag borde spärras in, han kallade mig för huligan.
En ligist, en skam för hela stan, men jag stod där stolt och tog emot och
stod upp för gnaget!
Nu har jag kommit ut, efter att ha avtjänat en månad.
Jag tänker att vår tid här på jorden är blott lånad.
Så säg mig den som vet, vad gör man här överhuvudtaget?
Om den tillslut blir dömd som
står upp för Gnaget.
För vad är det värt, om det man hållit kärt, ska dras i dyn, inför allmänheten syn, men om då en gång när minnen blott finns kvar och frågor växt där finns ett givet svar.
Vem var denne man?
Vad gjorde han?
