Jag sitter säker i min trygga borg
förankrad i en upplyst värld,
där alla kan ta del av allt,
där televisorn ger mig allt jag begär.
Den har ett överflöd av visdom.
Den ger mig kunskap och bröd.
Den spänner broar över tomrum
och råder över liv och död.
Förr var min natt så kall.
Jag hade ingen stödjande tro.
Jag sökte efter trygghetens hamn
som kunde vagga oron till ro.
Men fast jag inte saknar kylan
eller ovisshetens hav,
kan jag ändå känna längtan,
i stunder då jag ser tillbaks.
Då stod jag utanför och såg in
genom fönstren när timmen var sen,
och jag såg människor le mot varann
under lampornas varma sken.
Och jag hade aldrig ett hem som dom
i trygghet och harmoni,
och jag minns mina känslor av vilsenhet,
vid varje dörr som jag gick förbi.
Nu står jag innanför och ser ut
på livet som passerar förbi,
men här inne verkar tiden stå still.
Det är bara drömmarna som stör min frid.
Och jag har starka lås som försvarar mig
mot faror som kan tränga sig på,
och även om jag känner mig rädd ibland,
finns det ingen som kan nå mig då.
Jag märker hur tvivlen gror,
men jag vill inte känna så.
Jag vill förtränga mitt svaga jag,
även om jag kan förstå,
att det måste finnas andra
som i sin ordnade dag
bär på elden inom sig
men som kväver den precis som jag.
