Jag bodde nere i backen
i ett hus som dom har rivit,
far ingen ville bo dar
far vagen skulle fram dar.
Sa¥ jag flytta upp pa¥ berget
det var narmare till himlen,
dar nere var man laglas
med blickar mot sin rygg.
Jag kan se mig sjalv pa¥ dagen
sitta ensam uppe pa¥ berget,
hur jag stirrar aver dalen
men jag ser ju ingenting.
a¥ nar solen har ga¥tt ner,
a¥ nar himmelen ar svart,
a¥ nar lamporna har tants,
da¥ sitter jag dar an.
Far i ma¥nens bla¥a sken,
a¥ i hjartats tunga slag,
a¥ i hjarnans la¥nga vindlingar
finns det inga svar.
Farr sa¥ var jag som dom andra
och en javel pa¥ a¥ dansa,
kunde charma alla damer.
Jag sa¥g ut som Cary Grant.
Nu sa¥ kan man bara skymta
en figur i morgondimman,
dom kan mata na¥n pa¥ stigen,
na¥n som viskar far sig sjalv.
