Jag bodde nere i backen
i ett hus som dom har rivit,
för ingen ville bo där
för vägen skulle fram där.
Så jag flytta upp på berget
det var närmare till himlen,
där nere var man laglös
med blickar mot sin rygg.
Jag kan se mig själv på dagen
sitta ensam uppe på berget,
hur jag stirrar över dalen
men jag ser ju ingenting.
å när solen har gått ner,
å när himmelen är svart,
å när lamporna har tänts,
då sitter jag där än.
För i månens blåa sken,
å i hjärtats tunga slag,
å i hjärnans långa vindlingar
finns det inga svar.
Förr så var jag som dom andra
och en jävel på å dansa,
kunde charma alla damer.
Jag såg ut som Cary Grant.
Nu så kan man bara skymta
en figur i morgondimman,
dom kan möta nån på stigen,
nån som viskar för sig själv.
Jag kan se mig själv...
